Slide background

Efter kväve är fosfor det näringsämne som oftast är produktionsbegränsande i odling. Det finns små mängder fosfor naturligt i jordens mineraler, men ofta, och särskilt i äldre jordar som brukats länge, är halterna alltför låga för att det ska vara tillräckligt för att nå en god produktionsnivå. Därför tillförs fosfor i handelsgödselform. Denna fosfor bryts i gruvor och är således en ändlig resurs. Det är osäkert hur länge fosforn i gruvorna räcker. Det finns många beräkningar som säger allt ifrån ca 50 till över 500 år, men det man kan vara säker på är att priset kommer att stiga i takt med att tillgången minskar. Ungefär 75 % av den brytvärda fosformalmen finns i Marocko och Västsahara, vilket innebär en stor geopolitisk risk, och denna fosfor är dessutom förorenad med kadmium som måste renas bort om man inte vill riskera att få för mycket kadmium i producerade livsmedel.
Samtidigt som tillgången på fosfor är begränsad är lokala överskott paradoxalt nog ett problem, i form av läckande deponier, överdosering av stallgödsel och orenat avloppsvatten. Det orsakar övergödning med algblomning och syrefria bottnar i vattenekosystem, t ex i Östersjön, som följd.
Varför inte använda fosforn i restflödena i odling, så löser man båda problemen begränsad tillgång och överskott som ger övergödning?
Med EkoBalans lösningar kan fosforn i restflöden återvinnas effektivt och hållbart som struvit, i kretsloppsgödsel, eller i biokol. Storskalig implementering av lösningarna skulle kunna göra Sverige självförsörjande på fosfor!